Den här gången så vill jag berätta om en person som har betyder väldigt mycket för mig och dela med mig av den inspiration och de insikter jag har fått i gåva av henne.
Den 8 november skulle Ella ha fyllt 97 år, men hon valde att lämna det här jordelivet för några veckor sedan, en dag i oktober då hösten var som allra vackrast. Hon tyckte nog att hon var färdig efter att ha levt ett långt och innehållsrikt liv – och den sista tiden var inte så roligt för att kroppen inte riktigt orkade längre.
Ella föddes 1914, några månader in i det första världskriget. Tanken är hissnande. För mig så är den tiden ryckiga svartvita bildsekvenser i lite för snabb hastighet, fruktansvärda umbäranden i skyttegravar runt om i Europa, kvinnor som saknar rösträtt… det känns otroligt avlägset från det liv som jag lever här och nu.
Alla stöter vi på sorger och svårigheter i livet, som vi måste ta oss igenom på ett eller annat sätt för att komma vidare. Törnarna och såren märker oss och tillsammans med det sätt på vilket vi hanterar dem, så blir vi den person vi är idag. Ella har lärt mig så viktiga saker om hur man tar sig an livet oavsett vilket bagage man har med sig.
Som väldigt ung så fick hon uppleva en smärta, som för de flesta utav oss nog är svår att förstå. Hennes mamma dog på sjukstugan i Luleå när hon var tolv år. Hon blev sittande på trappan hela dagen och satt kvar då kvällen kom, för hon hade ingenstans att ta vägen. Släktingar tog hand om hennes bror men ingen brydde sig om Ella.
En man med mycket stort hjärta, och som brann för medmänsklighet och omsorg om de som hade det svårt, såg henne sitta där. Det var min makes mormors far, Wilhelm Oskarsson, som då tog saken i egna händer. Ella fick följa med hem och hon växte upp tillsammans med hans egna barn Maja och Gösta. (Wilhelm gick ett otäckt öde till mötes, och 1938 mördades han för att han hjälpte många judar undan förföljelserna, något som inte uppskattades av alla.)
Jag har aldrig hört Ella prata om sin barndom och hur det kändes att vara så övergiven. Dessa historier och många andra om hur livet har prövat henne, har jag fått höra av släktingar. Och visst kunde jag ana sorgsenhet där under ytan och som skymtade fram ibland. Samtidigt så är det få människor som jag har mött med så stor livsglädje som Ella.
Jag var svag i knävecken och fuktig i händerna den dag jag skulle presenteras som flickvän och få träffa Moster Ella. Man sa mig att endera så tyckte hon om, eller så gjorde hon det inte – och jag skulle inte sväva i okunnighet många minuter om vilket det var som gällde. Jag tror alla andra var lite oroliga också, för Ellas åsikt var viktig och respekterad.
Jag föll pladask för henne när vi träffades. Det var en pytteliten tant (som då var 84 år) med en enorm karisma och integritet och med ett underbart skratt. Jag glömde alldeles bort att vara skräckslagen. Det var så många intressen som vi delade – tyger, garner, sömnad, böcker, krusade örngottsband (är jag nu alldeles ensam om det?), vackert dukade bord… Jag blev upp över öronen förälskad, så där som man bara blir i små tanter. Under den tid som gått sedan den där första gången har jag lärt mig så fantastiska saker av henne, som jag gör mitt bästa att försöka använda i mitt eget liv.
Våga älska och vara sann i dina relationer.
Just det som gjorde mig så nervös den där första gången vi möttes, uppskattade jag så oerhört sedan. Jag visste var jag hade henne, för hon sa som det var. Tyckte hon om någon så tyckte hon om, och det var inget mer med det. Att vistas bland människor som är stabila i sin egen kärna och som är modiga nog att stå för vad de känner och tycker, det är så vilsamt. Man behöver inte grubbla över fasader, för är något inte som det ska så får man veta det och då kan man tillsammans hitta en lösning på det som inte fungerar.
Ella slösade med sin kärlek på alla vis. Alltifrån att dela med sig av fiffiga små tips och råd, låna ut böcker, ge fantastiska presenter eller komma på tunnelbanan med stora plåtburkar med riktiga hembakade pepparkakor till jul. Hon hade något så ovanligt som förmågan att älska villkorslöst.
Här är Ella med sin älskade Verner, som jag tyvärr inte hann träffa. En uppfinnar-Jocke och Vänligheten själv. 
Skapa skönhet i din vardag och njut så mycket du kan av allt som är vackert runt omkring dig!
Ta fram koppen med guldkant när du dricker ditt förmiddagskaffe, piffa till dig om du känner dig trälig och grå – du kommer att må så mycket bättre! Ta vara på skönhet och njutning både i det lilla och det stora.
Större delen av sitt yrkesverksamma liv arbetade Ella på Bredenbergs, och hon älskade kläder och vackra saker. Så länge hon handlade ny vår- och höstgarderob varje år, så hade hon full kontroll på kjollängder, snitt och färger. Hon läste Svensk Damtidning, Året Runt, ICA-kuriren och IKEA-katalogen. Hon talade om vilken nyans hon ville ha på nagellacket och så lekte vi spa när hennes reumatism blev så svår att hon inte kunde måla naglarna själv. (Det började vi med strax innan hon fyllde nittio 🙂 )
Var nyfiken och pröva allt nytt som väcker ditt intresse!
Ett par gånger om året tog Ella sin rullator, gick till pizzerian och köpte en ny sort att balansera hem på sittbrädan– för det var roligt att äta ”platt mat”. Hon hittade nya recept i Allt om Mat och var först ut med de där nya ingredienserna som kom från andra sidan jordklotet. Hon var så flink med handarbete och textil, och hon kastade sig frimodigt ut i skapandet.
Det kom stora bokpaket från olika bokklubbar och hon läste alla de senaste författarna, med förkärlek till debutanter och utländsk skönlitteratur. Allt nytt var roligt och spännande.
Ge dig tid att sörja dina förluster, men när det är klart lämna och gå vidare in i din framtid. Sök så mycket glädje och vänskap som du kan!
Ibland försökte jag få henne att berätta om hur det var förr, och hon delade gärna med sig av roliga episoder. Dock var hon snabbt tillbaka till här och nu, för det var där hon befann sig,. Och alltid så focuserade hon på det som var positivt och hon kom så nära människor bara genom att vara och bjuda på sig själv.
Massor av hyss hade hon för sig med sina vänner. En sommar så träffades grann-tanterna (jag tror alla i gänget var minst 80 år då, och Ella 86) varje morgon vädret tillät och simmade. De hade en sekreterare som satt på bryggan och bokförde motionen. När sommaren var slut hade de tillsammans simmat fram och tillbaka till Åland.
Här på bilden var hon med Husmodersföreningen i Kungsträdgården. Jag tror det var ett rekord de skulle slå – Sveriges längsta rulltårta, eller något sådant.
När hon blev krassligare och behövde daglig omsorg så undrade några av grannarna om det inte skulle kunna räcka med några få personer från Hemtjänsten kunde ansvara för henne, så hon slapp så många nya ansikten. Tyvärr var nog inte det någon bra idé sa personalen för då skulle det bli osämja i arbetslaget – alla ville nämnligen gå till Ella.
Självklart var hon ledsen ibland, så många av de gamla vännerna inte längre fanns kvar – Men så är det när man nästan är 100 år! sa hon ofta med en suck.
De sista åren i sitt liv bodde Ella på ett äldreboende, och efter en stroke så slutade hon att prata förutom några enstaka ord här och där. Och trots att orden inte längre kom så nådde hon fram nästan lika bra. Det var fantastiskt att se hur hon kommunicerade med personalen och hur mycket kärlek som flödade i båda riktningarna.
Mellan den första bilden och den här sista har det gått nästan 90 år. Ett helt liv, fyllt till bredden. Jag är nöjd att hon inte längre är kvar här, för den sista tiden var smärtsam och svår, men jag förstår också att hon genom i sin blotta närvaro och glädje hade en stor funktion att fylla. Hon gjorde den värld hon verkade i så mycket mänskligare och bättre .
Jag saknar dig alldeles förfärligt, Ella-Pella, och det är ett stort hål i hjärtat på mig! Jag är så tacksam för att jag har fått dela en stund på resan med dig!
